Just nu känns livet ganska tungt. Ibland önskar jag bara att jag hade någon som håller om mig på nätterna, som tröstar mig när jag är ledsen, någon som får mig att le bara genom åsynen av den personen. Jag vill bli kär igen.
Men sen tänker jag på hur jag har betett mig mot de senaste pojkarna som har funnits i mitt liv, och inser att jag har betett mig otroligt dåligt mot dem. Så egentligen borde jag nog vara ensam ett tag nu. Tills jag är helt säker på vad jag vill och på att jag verkligen kan vara tillräckligt ärlig för att inleda ett nytt förhållande med någon.

Men det är svårt, för du finns överallt hela tiden. Ibland känns det som om du är där när jag än vänder mig om, och om du inte är där så finns du i mina tankar. Alltid. Men jag förstår mig inte på dig. Det känns som om jag har öppnat upp mig ganska mycket för dig, du vet mer om mig än många av mina vänner. Men du öppnar aldrig upp dig för mig. Jag vet inte om det är för att du är lite blyg och hemlighetsfull, eller om det är för att du inte är intresserad. Men sen kan du inte ta ögonen ifrån mig i skolan? Ibland känns det som om du är intresserad, ibland inte. I can't get my head around you. Och det kanske är det som gör att jag inte kan släppa dig.

pussar / Vendela