Det fanns en tid när jag var liten. En tid när jag litade på varenda människa jag träffade. Det var tills den människan jag litade mest på svek mig. Efter det litade jag inte på någon, inte på många år. Nu på senare år har jag lärt mig att lita på mina vänner igen. Visst, några av dem har svikit mig, och det gör ont. Men jag har lärt mig att lita på folk igen, iaf de som förtjänar det.

Men trots det så gav jag dig inte en ärlig chans, det vet jag. Jag var hela tiden så rädd för att bli sårad av dig. Du är en underbar kille men jag våga aldrig tycka om dig så mycket som du egentligen förtjänade. Jag vet att jag svek dig i höstas i min rädsla. Men det var aldrig meningen. Förlåt.

Sen när vi började träffas igen under jullovet var jag så lycklig. Jag insåg hur mycket jag egentligen tycker om dig. Du är så underbar. Den här gången satsade jag verkligen allt. Jag ville så gärna att det skulle fungera. Men jag förstår att du inte vågar lita på mig, jag har ju gjort precis samma sak mot dig innan. Det suger och jag saknar dig så mycket att det gör ont.

"And the seventh thing I hate the most about you;
You make me love you"