Jaa, det är ju så med minnen. Dom kommer när man minst anar det. Som nu. Minnena av en lång vit sandstrand, en fantastiskt vacker solnedgång och en promenad med min syster som slutade i en volleybollmatch med/mot skånemänniskor som vi aldrig sett förrut. Choffsen som skäller på mig hur mycket som helst, trots att jag gjorde typ 3 gånger så många poäng som han. Och hans kompisar som så åt honom att lugna ner sig för att han skrämde mig x) En lång pratstund på stranden efter det, han bad om mitt nummer och sen gick vi hem igen. Då var det mörkt ute. Och dagen efter, när han skjussade mig på cykeln och Paul skjussade nikkis x) Det var också en intressant liten tur som slutade med att min lillasysters ben var totalt sönderskrapade. Trots att vi ramlade typ 10 gånger och dom bara en. Sen hann vi ju aldrig säga hejdå på riktigt och vi åkte hem från skåne. Nån vecka senare ringer den lilla galningen från New York där han ligger på sitt hotellrum, och vi pratade i flera timmar. Jag var så nere, så förvirrad. Och han hjälpte mig så mycket den kvällen, jag mådde så mycket bättre efter det samtalet. Han har hjälpt mig många gånger efter det, han finns alltid här för mig när jag behöver honom.
Den kvällen på stranden hade nog varken han eller jag kunnat gissa att vårt möte skulle leda till den här vänskapen, men jag är så lycklig att det gjorde det. Jag är jätteglad över att han finns i mitt liv, och det suger att vi bor så långt ifrån varandra. Tur att det finns telefoner ;)

<3 / Vendela